tisdag 22 september 2009

sagostund

nu tänkte jag att jag skulle berätta sagan om flickan och kristallvasen för er. såhär går den:

det var en gång en liten flicka. hon hade inte många vänner och levde lite avsides om byn för sig själv. flickans käraste ägodel var en kristallvas. det här var en speciellt tunn och därför mycket ömtålig vas, men flickan älskade den så högt att hon lovade vasen att alltid vara där och beskydda den så att den aldrig kunde spricka eller gå sönder. vasen accepterade detta och därefter kunde de aldrig vara ifrån varandra.
flickan höll sitt löfte. om det var kallt så stoppade hon vasen innanför jackan och om det var varmt så svalkade hon den. Om det blåste så höll hon vasen hårdare, och om den ville stå själv så gav hon den plats på sitt bord. Om vasen grät så satt hon tyst bredvid och fyllde på med vatten. flickan gjorde allt detta för sin vän, även om vasen aldrig ens låtit henne höra dennes röst. men hon var nöjd, nöjd med att vara den vackra kristallvasens beskyddare. och stolt. stolt var hon också över att hon var den enda i världen som visste hur man tog hand om en sådan vas utan att den gick i tusen bitar.
så kom det en dag, som såg ut precis som alla andra dagar, men som ändå inte var det. flickan kom hem som vanligt och väntade sig att finna sin vas stå och vänta på henne vid dörren, men vasen var inte där. flickan blev förskräckt, fick panik. var hade den ömtåliga vasen tagit vägen på egen hand? hon letade ett tag för att sedan finna vasen en bit från huset ute på en äng. vasen betedde sig konstigt, den for omkring som om den letade efter något samtidigt som den grät hejdlöst. flickan tog fort fram vatten för att fylla på så att vasen inte skulle torka ut. nu, för första gången i sitt liv, fick flickan höra den vackra kristallvasens bedårande röst. den sa:
jag vill inte ha ditt vatten dumma flicka. jag söker efter blommor.

1 kommentar:

  1. MEN DU KAN JU INTE SKRIVA SÅNT HÄR NÄR JAG HAR MENS. åååååååååååååååååh vad fiiiiint och sorgligt och fiiint :')

    SvaraRadera